Ekonomiska och monetära unionen (EMU)

Planen på att upprätta en ekonomisk och monetär union – frukten av ett omfattande, mångårigt samarbete – antogs som en del av Maastrichtfördraget i februari 1992. Enligt fördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, genomförs den ekonomiska och monetära unionen i tre etapper.

Etapp 1

Första etappen inleddes den 1 juli 1990. Då hade nästan alla begränsningar av kapitalrörelserna inom EG avlägsnats.

Etapp 2

Andra etappen inleddes den 1 januari 1994. Under etapp två fördjupades medlemsländernas ekonomisk-politiska och penningpolitiska samarbete och under denna tid vidtogs också de nödvändiga förberedelserna inför starten av etapp tre.

Europeiska monetära institutet (EMI) upprättades vid början av etapp två.

Europeiska rådet antog i juni 1997 resolutionen om en stabilitets- och tillväxtpakt i syfte att precisera bestämmelserna om budgetdisciplin i Maastrichtfördraget och förstärka övervakningen och samordningen av EU-ländernas ekonomiska politik.

Beslutet om vilka länder som skulle delta i den tredje etappen av EMU ända från starten den 1 januari 1999 fattades den 2 maj 1998.

Europeiska centralbanken (ECB) bildades den 1 juni 1998. Dess föregångare EMI upplöstes.

Etapp 3

När den tredje etappen inleddes den 1 januari 1999 låstes omräkningskurserna mellan deltagarländernas valutor oåterkalleligt och länderna införde den gemensamma valutan – euron.

Etapp tre förändrar väsentligt ställningen för de nationella centralbankerna i euroområdet. Penningpolitiken styrs inte längre av nationella beslutsfattare, utan den utövas av Europeiska centralbanken. De nationella centralbankerna deltar i beslutsprocessen genom Europeiska centralbankens råd (ECB-rådet).

De EU-länder som står utanför euroområdet kan senare gå med i etapp tre av EMU när de uppfyller vissa konvergenskriterier. Kriterierna gäller prisstabilitet, den offentliga sektorns finanser och skuldsättning, växelkurser och räntenivå.